Smidighet verkar ibland motsägelsefullt vid första anblicken. Tydligen är det meningen att struktur ska ge mer flexibilitet. I den här artikelserien kommer jag att visa dig exempel på denna agila paradox och hur allt hänger ihop i slutändan.
Ett möte trots allt?
När man talar om agilitet säger man ofta att regelbundna möten bör ifrågasättas kritiskt och vid behov ställas in. Samtidigt innebär införandet av agila metoder att nya möten hålls varannan vecka: Regelbundna förbättringar av backloggen, genomgångar och retrospektiv. Hur hänger detta ihop?
Till en början verkar oron befogad, för om du plötsligt formulerar kortsiktiga mål som ska uppnås varannan vecka kommer du förmodligen att lägga mer tid på denna planering än om du bara fortsätter kvartalsvis och grovt bestämmer vilka ämnen du vill arbeta med.
Ramverket för snabb inlärning
Fördelen med denna snabbare rytm är att teamen kan inleda en feedback-loop med den (interna eller externa) kunden var fjortonde dag för att ta reda på om kundfördelarna verkligen förverkligas. Denna tidiga kundfeedback på den prototyp som skapats under de två veckorna gör det möjligt att ta hänsyn till de nya lärdomarna redan i den följande sprinten.
De regelbundna mötena inom ramen för sprintcyklerna skapar möjlighet att lära sig snabbt och öppnar upp för möjligheten att regelbundet korrigera kursen om målen inte kan uppnås. Mervärdet av denna snabba inlärning uppväger oftast tidsinvesteringen för den mötesstruktur som är förknippad med agile.
Slutsats
Långa mötescykler är ett stort hot mot snabb inlärning och agilt arbete. De möten som skapas genom agilt arbete tar tid, men ger det utrymme som behövs för att skapa mycket snabbare lärande och därmed bättre kundvärde i det långa loppet.
